Det enda kriteriet för att bli en bra förälder, förutom kärlek, är ansvarskänsla.
Idag blev en kollega till mig förvånad över att jag har barn. "Du är väl rätt ung?". Han menade absolut inget illa, men det var inte vad han hade väntat sig.
Och när jag berättade hur gammal jag var så slog det mig att jag inte är särskillt gammal, inte så gammal som jag känner mig.
"Jag fyller 23" är mitt ärliga svar på frågan om hur gammal jag är. I november fyller jag 23.
Är jag verkligen så ung? Har jag inte levt längre än så? varit med om mer än så?
Det är en främmande siffra för hela min personlighet, och för den jag är och de erfarenheter jag bär på. Och tänk då på hur mycket det finns kvar att var med om att lära!
Hur som helst så var det när vi pratade vidare om det som det slog mig. Jag känner ofta att jag måste försvara mitt unga föräldraskap. Unga föräldrar (typ alla under 25) är något som det i Sthlm klankas ner mycket på. Man förstör sitt liv när man skaffar barn för tidigt, man vet inte vad man ger sig in på, man är inte mogen för att ha barn innan man upptäckt sig själv och blablablabla skitsnacket fortsätter i all oändlighet.
Jo, det är faktiskt skitsnack! För när jag märkte att jag "försvarade" mig (utan att ens bli påhoppad) så började jag fundera på varför (jo för att generellt sätt är unga mammor sämre än alla andra, i allas ögon).
Sen funderade jag på vad som gör en bra förälder.
Är det att ha rest jorden runt två gånger, jobbat i 15 år och ha 40.000 i månadslön? NEJ
Är det att ha massa kärlek att ge och en ansvarskänsla som driver en framåt? JA.
Om jag jämför mig själv med en nybliven mamma som är dubbelt så gammal som mig så kan jag inte se någon skillnad alls faktiskt. So what att hon levt 20 år mer (herregud, kvinnan är isf nästan lika gammal som MIN mamma), jobbat och karriärat och rest. So what att hon provrörsbefruktat sig i fem års tid för att få barnet hon så länge drömt om och läst all världens böcker om barn, läst alla barnpsykologspalter, prenumererar på Vi föräldrar och är stammis på familjeliv.se
(för övrigt hatar jag missuppfattningen om att en förälder som kämpat i flera år för att få barn är en bättre förälder som älskar sitt barn mer än andra. Vilken dum person kom på att man kan mäta kärleken till barnen beroende på hur länge man väntat på dom?)
Mitt barn är inte mindre önskat, mitt barn är inte mindre älskat och mitt barn har framförallt inte en sämre mamma, bara för att hon råkar vara 20 år yngre och inte har varit på bergvandring i Neapel liksom.
Gudarna ska veta att jag och många andra (de flesta) unga mammor med mig gör ett sjuhelsikes bra "jobb" med våra ungar.
Vi älskar och vårdar, vaggar och vyssjar, busar och leker. Vi klär på och klär av, funderar på bra dagisplatser, funderar kring vardag, värderingar och genus, funderar kring hur vi vill att våra barn ska bli som vuxna individer (inte vad, HUR), vi går till öppna förskolan, vi prioriterar vårat och våra älskade ungars välmående framför allt!
Vi försäkrar dom och sparar pengar och fixar och trixar för att säkra en bra och trygg framtid.
Jag vet ju inte hur det är med gamlingar (haha, se det roliga i det där nu) men när en ung kvinna blir gravid händer det saker i både kropp och knopp. Man ställs inför ett faktum och börjar genast fundera kring sin egen barndom och hur man upplevde den. Man funderar kring hur ens egna föräldrar gjorde, vad man tyckte var bra och mindre bra, vad man själv vill föra vidare till sina egna barn.
Så länge man bär med sig en ansvarskänsla från sin barndom är det inte så svårt att lista ut resten, om än kanske tidskrävande för vissa.
Min slutsats blev denna:
Om du som förälder är "orolig" för att din äldre tonåring ska komma hem och vara med barn, så är det du som har misslyckats som förälder!
Vet du med dig att du uppfostrat en trygg individ som vet vad ansvar innebära (även om hon ännu inte hunnit ta så mycket ansvar på egen hand), om du gett henne en realistisk världsbild och fört över en dos sunt förnuft så har du absolut inget att oroa dig för. Resten kommer gå av sig själv (om än på krokiga vägar ibland, men så är det ju för alla nyblivna föräldrar).