Det finns en kommentar som jag börjar ledsna på. När jag hävdar att jag inte på något sätt tycker ATT det är jobbigt att vara småbarnsförälder kommer den krypandes: "jo men erkänna endå att det är påfrestande och energitjyvande ibland?".
Nej, i helsike heller att jag skulle erkänna det. För nej, JAG tycker inte det. Det finns inget som ger mig så mycket energi som Caspian! Inte ens de få gånger som han är gnällig är det jobbigt. Nu är han inne i en förtrotsperiod och inte ens det känns jobbigt. Jag får anstränga mig för att inte le åt hans protester. Det är ju ett steg i hans utveckling och jag tycker mest bara att det är spännande och underhållande att följa.
Det händer att JAG kommer hem tröttare än vanligt och inte orkar bejaka hans utveckling och nyfikenhet, tålamodet balanserar på en knivsegg och jag vill helst bara dra täcket över huvudet. Men det har ju ingenting att göra med att Caspian är jobbig. Det har enbart att göra med min egna sinnesstämning och de faktorer son utgör min vardag. Aldrig skulle jag få för mig att lägga den skulden på mitt barn. Åh vad jobbigt det är, så krävande och ansträngande. Och jag vill bara skrika STOP till alla dessa föräldrar! Stop och sluta skylla era sinnesstämningar på era barn. För dom vill bara en enda sak: Att upptäcka livet, och att njuta av det. Och erat gnäll hämmar dom, och smittar av sig på dom. Och där har ni er onda spiral.