självständigheten.

Jag är stolt och glad över att Jens och jag delar på föräldraledigheten. Nu delar vi förvisso inte rakt av, av olika anledningar, men ungefär två-ett har det blivit. 
Jag funderar ofta kring varför jag känner mig stolt över delningen, och jag tror det beror på att jag är stolt att vi KAN dela. När Caspian var liten var löneglappet på tok för stort, och vi hade inte råd att dela, precis som många andra föräldrar. Att män oftast tjänar mer än kvinnor är ett problem i flera avseenden, och det drabbar alla. 

Här finns det många prettoföräldrar som antagligen skulle säga att "det beror på hur man prioriterar" osv. Fast det gör inte det. För man har ändå ett liv själv, trots att man får barn. Och det livet måste man kunna fortsätta leva i det avseendet att man kan bo kvar där man bor, ha mat på bordet, och kanske unna sig ett par fikor eller luncher på stan/byn/vartmannuänbor. 
Ingen kan ju tro att man som (medelklassig) föräldraledig lever nån sorts extravagant lyxliv för att sen sätta ungen på förskolan lagom till ettårsdagen. Eller?

Nej, jag är stolt att vi delar. Dels för att det sätter exempel för vår 5åring, dels för att båda av oss får agera "familjeförsörjare", för att vi får egentid med barnen, lär känna dom på samma sätt.
Och vi är lyckligt lottade, för idag är det ingen större ekonomisk skillnad för oss, beroende på vem som är hemma. Det blir sammalika och spelat därför ingen roll:)