Det slog mig nu på tuben (tunnelbanan, det kan behövas lite slangtolkning här ibland tror jag😉), hur lite saker förändras, men hur mycket som ändå har hänt. Det är 8 år sen jag åkte tunnelbana dagligen, och ändå är känslan precis likadan nu som då. När man kommer upp ur en tunnel, vårsolen lyser in, ljudet av en Metro som det slöbläddras i. Stirriga, morgontrötta livsöden ser ut genom fönstrena, i en annan värld. Doften är fortfarande densamma, med toppnoter som styrs av den i vagnen som råkat spruta på sig lite för mycket just denna morgon. Jag hamnade i tanken "vad gjorde jag för åtta år sen, när detta fortfarande var min vardag"? Sen tittade jag på min granne "och vad gjorde DU för åtta år sen"?. Och samma för alla i vagnen. Tuben. Har ni alltid åkt här? Genom glädje och sorg i livet? Föräldraskap, utvecklingssamtal, varsel, barnafödslar, sjukdom och skilsmässor? Och det slog mig då, att tunnelbanan må vara den enda rörligt konstanta delen i mångas av våra liv. Det är tunnelbanan som är med oss. Genom allt!