Äntligen höst.

En intensiv sådan också. Jag har äntligen börjat se framåt efter ett ganska bittert år. Det här med att stå still och trampa är inte riktigt min grej, men nu får jag äntligen steppa upp ett steg på jobbet och utvecklas framåt. Jag älskar att det tänder mitt engegemang som länge legat i dvala, och jag hoppas att det håller i sig. 

Äntligen lite höstväder (som om det inte varit det hela sommarn😂). Det händer nåt särskilt i kroppen när man lämnar en deppig tid bakom sig. Det tänds gnistor som man saknat och hela världen känns ljus på nåt sätt. Gud vad jag hoppas att jag får fortsätta känna så, vara i det här läget! 

Hur det är med barnen? Jodå, jag har ju blivit med en tonåringsfemåring. Melker är ett solsken på förskolan och som en liten demon hemma. Gallskriker så fort han inte får som han vill och ger sig INTE. Detta sammantaget gör ju att vi har ett ganska ehm, högljutt hem just nu. Stackars grannar 😉

Nu ska jag avrunda. Åker buss till jobbet idag och är lite sen (pga femåring som vägrar regnkläder). Puss på er!