Förlossningsberättelse, egna ord, under produktion!



Torsdagen den 25/2 gav jag mig iväg för besök hos BM på morgonen, med anledning av att jag då var en vecka över tiden, alltså 40+6. Eftersom jag inte rört på mig så mycket senaste veckan kände jag ju genast av den där mensvärken som svagt låg och gnagde vid ljumskarna. Inget konstigt med det, så ska det ju kännas när man är gravid.
Väl hos BM bokade vi in UL till dagen därpå, för att kolla fostervattenmängd och se så bebis hade det bra och kunde fortsätta jäsningen=) Vi småsnackade lite och hon kände på magen som vanligt. Såg lite plirig ut när hon sa att jag hade förvärkar och att det brukade räcka med att boka tid på UL för att sätta sprutt på förlossningen;)
Jaja, jag lämnade fortet och vi hoppades båda två att vi skulle slippa ses följande onsdag=P
Jag köpte nässpray och panpizzor och ett fång tulpaner på Coop innan jag började resan hemåt igen. Vem orkar laga mat?
Väl hemma kändes förvärkarna lite starkare och jag klockade bara på kul.. Väldigt oregelbundet och jag förstod att det inte var något. Blev hysteriskt trött efter en timme och gick och la mig. Sov till kl 17 på kvällen, klev upp och började fundera på vad det skulle bjudas på för middag. Jens jobbade sent så vi bestämde att jag skulle möta upp honom vid torget och plocka hem pizza. Sagt och gjort. Vi käkade, kollade på tv, kramades och kollade vidare på tvn. skojade lite om att vi kanske skulle bli föräldrar, men Vid 22 var jag sjukligt trött och klargjorde att nu är det minsann sängdags. En halvtimme senare låg jag i sängen redan medans Jens borstade tänderna. Då kände jag plötsligt en rejäl "värk", som en mensvärk som kändes ordentligt i både rygg och ljumskar med stegrande styrka som avtog efter några sekunder. Kollade spontant på klockan, 22.30. Där ser man..  Slumrade till halvt som halvt, väntade på att Jens skulle komma och lägga sig och.. DÄR, där var det igen!!! haffade mobilen, såg på klockan, 22.35. Hmmm....
Jens kom och la sig.. Jag berättade om vad jag nyss känns. Sa att "kanske nu". Kände det på mig, men ville inte riktigt tro att det var så.  Känslan dök upp igen, fram med klockan.. 22.40
Exakt 5 minuter mellan varje.. Wtf!?! Sa till Jens att om detta fortsätter fram till kl 23 så måste jag gå upp och ringa mamma, för då kanske det är på riktigt?

Jag ringde mamma, som blev överlycklig såklart, pappa började klocka värkar över telefonen och dom tyckte jag skulle ringa till förlossningen vilket jag gjorde.
Tjejen på förlossningen frågade om jag kunde stanna hemma en stund till eller om jag hade alldeles för ont, jag sa att det inte alls var nån fara, vilket det inte var, och att vi skulle vara hemma och packa i lugn och ro ett tag till.
Efter någon timme kändes värkarna så pass "onda" att om jag haft sådan mensvärk en vanlig dag, hade jag inte gått till jobbet. Värkarna hade kommit med 3-4 minuters mellanrum sen kl 23 och återigen ringde jag till förlossningen och sa att nu börjar det nog bli dags att komma in. Hon sa att det tyvärr var fullt på KS Solna och att hon skulle ringa runt till alla förlossningar i sthlm och höra efter vart det fanns plats och återkomma så fort som möjligt. Efter 20 långa minuter ringde hon upp och lät rätt skrajsen. "Alla förlossningar i sthlm har fullt, södertälje har fullt, västerås har fullt. Du kommer nog att få åka till Nyköping". Hon blev bra paff men lättad då jag svarade att "härligt, där vet jag att det fungerar utmärkt att föda barn, jag är ju född där själv".
Vi blev ombedda att komma in till KS för kontroll då hon inte ville skicka oss till nkpg i onödan.  Så vi tog vår packning, ringde taxi och åkte dit. 00.30 la dom oss i ett undersökningsrum där jag gjorde ctg och hon kollade hur öppen jag var. Mellan 3-4 cm, alltså tillräckligt öppen för att åka till nyköping=) Härligt! Värkarna hade tilltagit ytterligare men gjorde fortfarande inte ont mer än mensvärk. Fick ändå värktabletter för taxiresan och lite härliga skyddslakan att sitta på ifall vattnet skulle gå på vägen dit=P
In i taxin och iväg genom natten.. Bilresan tog lite längre tid än normalt då det plötsligt blev plus på termometern och det började regna halvägs. Tack och lov för taxichauffören som tog det riktigt lugnt och försiktigt! Slumrade till då och då på vägen dit.
Anlände kl 3 till ett tyst och öde nyköping i duggregn. Gjorde entré via akuten och tog hissen upp till 5e våningen, Förlossningen. Fick första bästa rum i synfältet och gjorde oss hemmastadda. BM som tog emot oss, en skön tjej i 30-årsåldern med en härlig dialekt, frågade vad jag hade tänkt mig för typ av smärtlindring och hur jag ville att förlossningen skulle fortlöpa i allmänhet. Sa att jag gärna ville ta det som det kom, att jag inte tagit några konkreta beslut, men att jag i bedövningsväg främst tänkt mig epidural och pdb (bäckenbottenbedövning). Och där, där kom beskedet: "Ehh, ja, det här har ju aldrig någonsin hänt förut... men eeeh.. epiduralen är tyvärr slut".
"Va? Slut? hur då slut?"
"Ja, vi har haft problem med leveransen, den kommer att levereras kring lunch"". Slängde en snabb blick på klockan och insåg att lunch (dvs kl 12) var hela 8.5 timme bort..
Nåja, ingen anledning till panik, det finns ju andra typer av smärtlindring att få, och kände spontant att PDB kombinerat med spinalen istället skulle ha ungefär samma inverkan.. Jag behöll med andra ord mitt lugn. Trots allt, so far var det ju inte så farligt det här med förlossning. Värkarna kom fortfarande lika regelbundet, men jag hade inte olidligt ont och jag såg mest fram emot vad som höll på att hända=)

Efter en kontroll på hur öppen jag var (fortfarande bara fyra cm och cervixkanten inte helt utplånad) erbjuden ett bad vid 4-tiden och tackade gladeligen ja, mensvärken började verkligen bli påtaglig och jag började andas mig igenom värkarna. Efter en kvart i badet blev jag, såklart galet rastlös. Så upp igen och tillbaka till sängen. Fick in en härlig gåstol och provade lustgasen på lägsta nivå.. rätt skönt.. Skämtade, skrattade och skojade med Jens om allt och ingenting. Livet kändes underbart, inte pga lustgasen, utan bara för att jag visste att snart.. snart!

kl 7 och nästa skift klev på. BM som tog emot oss kom och sa hejdå och önskade lycka till. In klev istället underbara Hanna och hennes BM-stud Terhi. Tanken var att Terhi, som skulle vara färdigutbildad om en månad, huvudsakligen skulle ta hand om mig. Hanna skulle finnas med för att vägleda vid behov. Kände mig grymt trygg med dom båda två! Nu hade det börjat kännas ytterligare och jag bestämde mig för att hoppa i badet igen. Och vips, där var slemproppen!=O Badet tog bort värkarna helt, och det kändes helt fantastiskt!
Väl uppe igen kollade dom hur öppen jag var och konstaterade samtidigt att alla kanter som skulle vara utplånade var just det! Fortfarande bara 5 cm öppen och klockan var runt 8.30 om jag inte minns fel. Dom bestämde sig för att spräcka hinnorna på mig för att förstärka värkarbetet. Samtidigt satte dom en skalpelektrod på Prinsens huvud för att kunna registrera hans puls bättre=)
En timme senare var menssmärtar alldeles ruggig i ljumskar och rygg och jag trodde nog på allvar att jag skulle bli galen. Sög i mig av lustgasen och fick förslaget att dom skulle lägga kvaddlar. Hade hört innan att det skulle vara värsta tänkbara, men jag hade inte mycket att sätta emot utan hade vid det tillfället gjort precis vad som helst för att bli av med denna just då! Och jag kan ju lätt säga att kvaddlarna var alldeles ljuvliga vid det tillfället! Små getingstick över hela nedre magpartiet och ryggpartiet. En underbar ytlig smärta som totalt tog all fokus från det där som kändes ända in i ryggmärgen! Fantastiskt!!
Härifrån börjar det gå undan i värkarbetet och jag hänger nog inte med helt och hållet själv i huvudet. Har därför svårt att förklara precis vad som hände!
Jag minns att jag känner mig sjukt bajsnödig och klargör detta: Jag MÅSTE bajsa. Haltar in på toaletten och sätter mig där, minns att jag är rätt borta. Sjukligt trött och har ont såklart. Vågar inte trycka på ordentligt, men sitter där i nästan 10 minuter och blir galet frustrerad över att det inte kommer nåt. Jag MÅSTE ju verkligen. Rart av barnmorskan att inte säga emot mig. Hon borde ju ha vetat att jag egentligen inte alls var bajsnödig...
Hur som, jag gav upp och gick in i förlossningsrummet igen. Vid det här laget var jag riktigt trött och ville helst bara sova. Dom satte mig på en pilatesboll  vid sängen så jag kunde hänga över den med min lustgas. Jens satt bakom och höll i så jag inte skulle trilla omkull. Började bli irriterad. Förstod dom inte att det här gjorde ont nu? Och att det borde vara klart snart?  Och som jag tjatat om bedövning nu i flera timmar. Jag hade ju varit inställd på att slippa smärta helt.. Jens hade ju sagt det: Varför ha ont när du inte måste?
Ändå satt jag här nu, på pilatesbollen, och hade ont! (Tycker egentligen att ont är fel ord, men jag hittar inget bättre att använda).
Med frustrerad och irriterad stämma klargör jag att "Nu får ni ta bort det här som gör så jävla ont", varpå dom erbjöd TENS och en dusch och jag tänker att "Vad är det dom inte förstår".. Säger att jag inte vill ha nån smärtlindring, jag vill ha bedövning!!! Frågar om inte EDAn borde ha kommit nu och får till svar att "Jo den borde ha kommit med matleveransen, men gjorde inte det. Den kommer under eftermiddagen med annan leverans."
Terhi (BM) sätter sig bredvid oss, hon spänner ögonen i mig och säger "Veronica, jag ser på dig att du har massa kraft kvar, du klarar det här".. Jag är fortfarande inne i min bubbla och svarar "det skiter jag i, jag vill ha spinal!"
Hon säger att dom ska förbereda för spinal, och bara nån minut senare sitter det en nål i ena handen.. Jag ställer mig nöjt, men med viss möda på alla fyra i sängen och inväntar narkosläkare.
Plötsligt är det nåt som suger till i magen och tvingar mig bakåt. Alla muskler, verkligen alla, samarbetar åt ett håll! Jag lägger (slänger?) ifrån mig lustgasen och ber Jens ringa på klockan. Han mumlar något jakande till svar och verkar allmänt trött och nervös, och trots att jag själv var rätt dimmig märker jag att han inte ringer på klockan, efter nån minut frågar jag "Jens, har du ringt på klockan?". "Ringt på klockan? Vadå, måste jag det?"
"Ja!!! han kommer ju nu!!" "oj då", säger Jens och ringer genast på klockan..
BM kommer in och frågar hur det är fatt. "hon säger att hon har krystvärkar", svarar Jens.
"Oj, redan. Försök hålla emot!", "mmm, det går inte".  Då förstår hon att det är på riktigt och säger att jag ska få provkrysta.. (vadå provkrysta?) Så det gör jag, och efter 10 minuteer får jag dra i ordentligt.
Krystvärkarna gjorde inte ont, men det var en sjukligt kraft som man nog inte riktigt förstår att man har inom sig.. Och i det skedet var jag glad och tacksam att jag klarat mig så långt utan bedövning, för jag kände allting, precis allt, fullt ut, och det var helt fantastiskt!! En halvtimme spenderade jag med att krysta, och kl 13.29 var han ute.

forts kommer..