Ensam fast man är två..
Ibland slår det mig liksom att jag faktiskt är ensam om att vara gravid i den här familjen. Jag är ensam om att ha ont. Varje dag. Hela tiden. För det mesta har jag inga problem med att vara själv, och jag vill inte ha nåt "tycka synd om", däremot är det trevligt med lite förståelse, omtanke och perspektiv.
Det blev inte bättre av att jag drömde tre (?) ggr om förlossningen och att Jens inte kunde vara med för att han jobbade utomlands och dom ville inte stoppa förlossningen och invänta Jens, trots att jag bad dom, för mina höfter höll på att trilla isär. Dessutom vaknade jag mellan varje dröm och började gråta av smärtan som uppstår när jag vänder mig.
Vid 4 var jag tvärvaken och somnade inte om förens kl 6. När kl var 7 väcktes jag av Caspian som för omväxlings skull tydligen ville vara på riktigt gnällhumör på morgonen (i vanliga fall är han ett solsken). Dessutom är det bara hans älskade pappa som är god nog när han är på det humöret och jag är knappt vatten värd. Spädde ju inte på den hopplösa morgonkänslan direkt;)
Efter lite frukost känns det bättre och jag hoppas kunna vända den här fredagen till nåt bra!
